”So, take it to the stage in a multicoloured jacket
Take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock
Nailvarnish, Arkansas, shimmy-shammy featherboah

Crackpot, haircut, dye your hair in glowing red and blue”

De flesta tycker att jag är mogen för min ålder. De brukar säga att jag är klok och förståndig. Att det är imponerande att jag aldrig fallit för frestelsen att agera som andra tonåringar. För jag har inte varit som andra tonåringar! Och visst är det en bra sak såhär i efterhand kanske. Men anledningen till att jag aldrig blev som dem var ju att jag var för sjuk.Jag var sjuk. Och jag skämdes så otroligt över det, så jag tror fortfarande inte att särskilt många vet hur sjuk jag faktiskt var.

Jag är äldre nu. Mognare. Jag inser fördelarna med att jag var som jag var. Jag är tacksam för allt det lärt mig. Det har gjort mig förståndigare!
Jag är väl medveten om mina val och dess konsekvenser. Även om dessa ibland gör mig galen.

Jag färgade håret grönt. Det var inte direkt på mitt initiativ. Inte min idé över huvud taget egentligen. Snarare ett ”jag tror inte du vågar!”, något som givetvis måste motbevisas. Så här sitter jag nu, med grönt hår. Samma människa som satt här och var förståndig med brunt hår för en vecka sen. Men plötsligt är jag inte så mogen längre. Plötsligt är jag för ung, för utflippad, för mycket som mina vänner. Som att färgen plockat bort ett par hjärnceller. Men jag sitter här idag, med precis samma tankar som mitt brunhåriga jag för en vecka sedan. Som plötsligt inte räknas längre. För med hårfärgen verkar jag ha bytt personlighet också. Blivit ett par år yngre och lite dummare. För med grön hårfärg kan man väl inte vara riktigt mogen? Eller?